Island – en vandring bland vulkaner, glaciärer och sagolika dalar

Kontrasten är slående. Det är en riktig ruggig höstdag hemma i Norrköping men på bildskärmen ser vi Anders, iförd T-shirt, hänga på ett utomhuscafé i ett solvarmt Dallas. Precis hemkommen från Island till USA, där han bor sedan tio år, får vi en pratstund med Anders Svensson för att höra honom berätta om hur en inställd vandringsresa till Alaska blev till en oförglömlig vandring på Island.

Planen var att vandra guldrushleden i Alaska tillsammans med de gamla kompisarna Peter och Krister. Peter, som under många år varit guide i Alaska, hade drömt om den här vandringen länge. Men leden passerar gränsen från USA till Kanada och var nu stängd på grund av Covid-restriktionerna. Besvikelsen var förstås stor men gänget kom snabbt fram med ett lika spännande alternativ, Island. Guldrushleden fick sparas till ett annat tillfälle.

Strapatsrik resa till Thórsmörk 
Trion anlände till Reykjavik den 12 september, precis när högsäsongen för vandring tagit slut. För att komma upp till området kring Thórsmörk är det enklast att åka med någon av de anpassade bussarna, men nu var högsäsongen som sagt över och bussarna hade slutat gå. En fyrhjulsdriven bil inhyrdes i stället. Hyrbilsföretaget garanterade att ekipaget skulle greja transporten upp till Thórsmörk.

En garanti som vår grupp skulle ställa sig högst tveksamma till redan efter första flodövergången. Bilen höll helt enkelt inte måttet. Det fanns inget annat alternativ än att ställa kärran på lämplig höjd och börja gå. Vandringen fick alltså påbörjas tidigare än beräknat och en strapats på nio timmar skulle nu inledas.

I Thórsmörk-området finns två stora glaciärer – Myrdalsjökul och Hejafjellsjökul. Avrinningen från glaciärerna bildar mindre floder med ganska strömt vatten. Ett flertal vattendrag behövde passeras och det var bara att ta av sig på underkroppen och sätta på sig Foppa-tofflorna. En tidsödande process som behövde göras vid varje flodövergång även om de ibland hade tur och kunde lifta hängande på utsidan av de jeepar som passerade och körde över floderna.

Starten blev kanske inte den bästa och utmaningarna skulle bli fler. Redan efter några kilometer började sulan på Anders gamla, men välsmorda, kängor att släppa. Men säg det problem som inte går att lösa med silvertejp. En inte helt unik lösning visade det sig. Under veckan räknade Anders till ytterligare fyra vandrare med silvertejpade kängor.

Efter ett antal timmars vandring var sällskapet framme vid den sista flodövergången, men nu tog det stopp. Den här floden var för farlig att vada över. Även de mest kraftfulla jeeparna tappade greppet i flodbädden och höll på att följa med vattnet. Chaufförerna visade inte heller någon större entusiasm över att ge sig ut i strömmen en extra gång så det gick inte att tigga skjuts.

Det enda återstående alternativet var att styra stegen uppströms. En bro skulle finnas två timmars vandring bort. Nu var det läge för pannben.

Men en olycka kommer ju sällan ensam. När slutdestinationen är inom hägrande räckhåll tar Peter ett jättesprång över en bäck men trampar snett. Med 18 kg på ryggen blir det en rejäl stukning och stark smärta. 

Ett trött gäng kommer till slut fram till campen. Starten på vandringsturen har varit allt annat än lyckosam. En planerad biltur upp till Thórsmörk på ungefär en timme blev till en strapatsrik vandring på runt tio timmar, med en trasig känga och en stukad fot på minuskontot.

Trion slog sig ner över en öl för att rådslå. Den stukade foten och en trasig känga förändrade helt klart förutsättningarna för återstoden av vandringen. Den ursprungliga planen var att med Thórsmörk som utgångspunkt vandra norr ut mot Laugavegurinn. Att vandra hela leden tur och retur var inte möjligt på en vecka så de skulle behöva vända någonstans på vägen. Med Peters stukade fot var det inte heller möjligt att vandra med full packning. Det enda återstående alternativet var nu att göra endagsutflykter med basen i Thórsmörk. Ett alternativ som i slutändan skulle visa sig inte vara så dumt ändå.

Tremannatältet slogs upp och första middagen tillagades. Frystorkad mat från Real Turmat hade inhandlats tillsammans med (exakt) 48 st brödskivor, smör, ost och kaffe, men inte mycket mer. Ingen onödig vikt att bära. Anders noterar att det kanske inte hade varit fel med lite mer godsaker i packningen om de hade vetat att det bara skulle bli dagsturer. Men en bonus var ändå möjligheten att handla öl och snacks på campen.

Det var fortfarande mycket vandrare uppe på leden och många olika nationaliteter hade samlats på campen för att ta sig mot Reykjavik. Anders gjorde ett försök att köpa begagnade kängor i storlek 10 från några amerikaner som var på väg hemåt. Ingen lycka med de försöken, men många fick sig ett gott skratt åt hans tappra försök att bli av med silvertejpen.

Efter en mycket lång dag fick trion till slut krypa till kojs i det lilla tremannatältet. Ett litet tremannatält är förstås ett ypperligt val för en längre vandring när man vill spara vikt, men kanske lite väl smått för ett basläger, framför allt när samtliga i sällskapet snarkar. I ett sådant litet tält blir alla inblandade när någon behöver upp för ett nattligt toabesök. Men fördelen är att man håller sig varm. Vid den här tiden på året kryper nattemperaturen på Island ner på ett antal minusgrader, så ett trångt tält kombinerat med varm sovsäck var ett bra recept mot kylan.

Första dagens tur 
Krister och Anders tog packningen på första dagens tur och Peter koncentrerade sig på att vandra stadigt för att inte skada foten ytterligare. Turen gick mot Vulcano Huts, en camp i närheten.

Väl framme möts de av en glad amerikan de träffat kvällen innan.

- "Anders, det måste vara din lyckodag. Det finns ett par kängor kvar att köpa och kan du tänka dig, det är storlek 10".

Samme glada amerikanen avstod också ett par tunna innerstrumpor så Anders skulle undvika skoskav i de nyinköpta kängorna.

Från Volcano Huts tog de sig upp på en topp på ca 400-500 m med klar utsikt över glaciärerna Myrdalsjökul och Hejafjellsjökul. Med de grönskimrande sluttningarna och glaciärerna framför sig intogs lunchen i samspråk med ett Nya zeeländskt par som reste runt en månad på Island. 

Andra dagens tur 
Nu skulle Myrdalsglaciären synas från en utkiksplats uppe på en höjd. Anders har stor respekt för höjder och hade gjort efterforskningar för att få reda på om turen var exponerad för branter. Det skulle vara lugnt enligt informationen han fått. Men antingen hade informationslämnaren dålig koll på vandringsleden, eller begreppet höjdskräck, för det visade sig vara rejält brant på båda sidor om leden. En utmaning Anders bröstade genom att borra ned huvudet och småspringa upp till utkiksplatsen. Rejält svettig fick han slå sig ner och invänta Peter och Krister som tog god tid på sig att beundra utsikten och fotografera på vägen upp. Anders berättar att när han satt och inväntade övriga sällskapet reflekterade han över att han var glad att han bar ullplagg på kroppen. Det är fantastiskt hur ullen värmer så bra trots att den är blöt av svett.

Väl på plats var utsikten magisk med de olika färgerna mot den svarta vulkansanden. Den skiftande naturen gör sig verkligen rättvisa när man kommer upp en bit. De vita glaciärerna. Mossor som täcker bergssidorna och som lyser smaragdgröna när solens strålar tittar fram. Tar man sig tid att titta ser man naturens skiftande karaktär som blir väldigt dramatisk. Toppar på 1500–1600 meter i kontrast med djupa dalgångar. Svarta asklager som bildats under årens lopp blandat med det gröna gräset och den gröna mossan gör omgivningen otroligt spektakulär.  Däremot ser man inte mycket djur längs vägen. Några fåglar och lite får men inte så mycket mer. 

Även om Anders fick bita ihop för att hantera branterna på vägen tillbaka så menar han att det inte var några större risker att gå leden. Men ett antal höjdmeter hade avverkats och den dagliga ölen smakade extra bra när de summerade dagens intryck tillbaka på campen.

Tredje dagens tur
Under den tredje dagen skulle trion undvika höjder och i stället följa en dalgång längs en porlande bäckravin. Väldiga bergssidor blandat med askkullar skapade en annorlunda upplevelse med fjällripor som lyfte längs med branterna. Terrängen var flack men bitvis stenig med stora stenblock. Just de passagerna utmanade verkligen Peters stukade fot som muttrade halvkvävda svordomar när foten gav vika på klippblocken. 

Vid dalgångens slut nådde de en massiv bergvägg med ett gömt vattenfall. Rast och vila. Färskt friskt vatten efter ett antal timmars vandring slogs kanske bara med knapp marginal av ölen hemma på campen när väl trion kommit hem igen.

Fjärde dagen 
Från Thórsmörk är det möjligt att gå mellan glaciärerna Myrdalsjökul och Hejafjellsjökul för att komma till Skógar. Det är en led med branter på båda sidor och väldigt utmanande om man har respekt för höjder. Vandringen led mot sitt slut och bilen behövde hämtas upp. Men nu hade de ordnat med skjuts till bilen och slapp att gå de cirka 10 timmarna de gjort i början av vandringen. Att ta sig till Skógar med bil var en lätt match. Den lilla byn med ungefär 25 invånare är omgivet av grönskande betesmarker och är känt för Skógfoss vattenfall. Byn ligger söder om glaciären Eyjafjallajökull och sägnen säger att den grundades av vikingen Þrasi Þórólfsson som gömt en skatt bakom vattenfallet. 

Summering
Självklart blev vandringen inte riktigt som trion hade tänkt sig. Men när Anders och hans båda reskamrater summerade det hela så blev nog resan till och med bättre än förväntat. De hade sett fram mot en lite tuffare strapats men kunde konstatera att dagsturer med lättare packning faktiskt är underskattat. En sådan här resa är ju också så mycket mer än bara själva resan. Tiden innan avfärd när allt ska planeras, utrustning köpas in och fördelas, kartor utbytas och packlistor diskuteras. Summeringarna på kvällarna över en öl när dagens upplevelser ska smältas. Men också hur man, väl hemkommen, återupplever allt när fotografierna utbyts efter resan. 

Vi undrar om vi kommer få återkomma och skriva om deras Alaskatripp framöver, men Anders säger att inget är bestämt men den finns ju kvar där och lockar. Han och hans reskamrater kommer nu fortsätta utforska omgivningarna i sina närområden, för det finns så mycket att uppleva också på närmare håll än vad man tror. 

Och för den som undrar - bilen de lämnat fanns kvar när de kom tillbaka:-)

Tack Anders Svensson, Krister Sandberg och Peter Wikström för fotografier och för att ni delade med er av er resa till Island.